Speed of life
Kommit lägre än jag trodde var möjligt och jag har nu märkt att det finns inget slut som inte inkluderar säker död, och den vägen tänker jag nog inte prova mig på. Inte förens det blir absolut nödvändigt, vilket det kommer att bli en dag, ålder eller psykiskt illamående eller cancer eller bilkrock eller vad det nu blir som hinner ta mig först. Att allt alltid går åt helvete har jag för längesedan accepterat men att det ska gå såhär mycket åt helvete är ju inte acceptabelt. Allt bara samlas på hög och man får aldrig tid att arbeta sig igenom några känslor överhuvudtaget, så man låser dom ute bakom någon dörr och hoppas på att aldrig mer behöva öppna den dörren men det är den enda befintliga dörren (undantag = död). Och hur länge klarar man sig i ett tomt svart hål till rum som bara är, aldrig förändras och inte ger någonting mer än en likgiltig tomhet. Så man försöker ju, gång på gång, men varje gång slutar likadant, bara att det blivit mer som man låser ute och har man en starkare gnagande känsla av att veta att man någon gång är tvungen att gå dit igen, uppleva allt det där igen. Det blir aldrig bättre. Det blir aldrig bra. Det blir aldrig ens okej, även fast man tror att tid ska kunna ta bort eggen i känslor och händelser. Tid gör ingenting förutom att ta kål på en, utdraget.
Så vad ska man göra nu när man vågat sig ut igen och verkligen vill? Vad ska man göra när nya attacker av känslor slår en hårdare än man mindes att känslor kunde (fast det garanterat var likadant förra gången)? Stå ut och kämpa och ta dig i kragen och det fungerar, jag lovar! Nej jag tänker inte lösa det här med lögner, varken inför mig själv eller för någon annan. Att jag inte är redo att berätta alla sanningar än är inte att ljuga, och varför berätta nu när det kan förändras innan jag hunnit förklara färdigt? Nej, jag väntar och tar tag i det jag kan så ofta som jag kan och orkar. För jag vill kämpa och helst mot allt på en gång så det bara är över sen, antingen vinner jag eller förlorar, men så går det ju inte att göra. Allt ska alltid ta en jävla tid och det är tiden som är förrädisk, speciellt som ens livsvillkor hinner ändras och när man löst ett problem så försvann det ändå för att tiden ändrade på allt och det var helt meningslöst att lägga all den orken på det. Och så börjar man på ett nytt ställe och det blir precis likadant. Allt är onödigt och varför inte bara vänta ut det men vänta hej det fungerar ju inte heller så hur ska man göra då? Hur ska man göra för att få bukt med sina egna känslor och tankar och hinna bearbeta händelser och samtidigt hinna följa med i utvecklingen och umgås med människor med egna problem som man vill hjälpa till att lösa, och sen måste man ju sova, äta, röka, pissa och snart är det skola med och det är en himla massa saker man måste göra hela tiden. Hur rimligt är det på en skala 1-10? 1.
Och vad vill jag ha sagt med det här nu då? Jag vet inte. Jag vet att de känslor jag har nu finns här. Jag vet inte vad jag ska göra med dem eller i vilka fack jag ska placera dem. Och att överge dem är som att överge allt som gör mig till en människa just nu, om man inte tänker anatomiskt. Så jag står här, helt vilsen och väntar på någonting eller någon som kan hjälpa mig. Helst av allt skulle det vara du men det är inte du det är aldrig du och jag tror nästan att jag tackar nej till alla andras hjälp för jag vill bara ha din. Och jag kommer att vänta tills jag inte kan mer och allt börjar om och det blir någon ny som är du. Och så kommer det att gå runt, antagligen för alltid eftersom det är mig det här handlar om. Tack.