Retch

Det är vuxet att ha jobb som jag. Och det är ganska roligt, ungarna är underbara men dock väldigt utmattande. Att de har så himla mycket engergi hela tiden, det är ju helt sanslöst. Det som egentligen är tråkigast med själva jobbagrejen är att jag fortfarande inte kommit in i det. Jag trodde att det skulle gå fortare, att det inte skulle ta emot så himla mycket att liksom bege sig på morgonen, men där hade jag fel. Antagligen lär detta släppa precis lagom till när jag slutar jobba om 10 dagar. Men vad ska man göra, det är så ironiskt livet är.

Idag blev jag väldigt sugen på att ta körkort. Alltså jag menar inte bums just nu, men liksom att göra det nån gång. Innan har jag varit ganska tveksam till hela grejen, jag menar bilar är miljöbovar och kollektivtrafiken är ju bra, men fata vad najs med bil! Inte för jag skulle ha en egen, men jag skulle liksom kunna köra. Jag skulle kunna låna mammas bil och liksom storhandla, eller bara dra nånstans, eller typ köra till ridningen (om jag då fortfarandra rider när jag har körkort dvs). Bara sånna där vardagssaker som skulle vara så himla mycket lättare och skönare och framför allt tuffare. Fatta vad vuxet det är med körkort.

Och sen är det bara flytta hemifrån som saknas liksom, och de tär det jag vill mest. Verkligen längtar till, att komma bort. Sen så är man där. Helt vuxen och på egna ben och gud vad läskigt. Men sen tycker jag att det kan stanna. Att vara vuxen är en sak, men gammal vill jag aldrig bli. Sluta gymnasiet vill jag egentligen heller inte göra. Jag älskar skolan jag går i och ja jag vet jag tycker om själva undervisningen och själva betygen också. Jag vill inte sluta plugga någonsin men det måste man väl göra för att kunna ha råd med körkort och lägenhet och liv. Det går inte ihop det här. jag vill ha mitt liv precis som det är nu och samtidigt som det förhoppningsvis är om typ fem år. Men man får väl ta det en dag i taget, fem år tar ändå fem år.