Retch

Jag skriver som de flesta vet en tioårsdagbok. Några meningar som sammanfattar varje dag, för att väcka minnet snare antar jag. För att se att livet går fort och att allting går över. Men även för att hålla fast. Jag vill inte att jag ska sluta vara som jag är. Jag vill inte att människor jag känner och tycker om ska försvinna ifrån mig men det är så det är. Det är som Milan säger, att de jag känner nu kommer jag antagligen inte känna om tio år. Varje gång han säger det vill jag dö. Jag får panik. Jag vill inte gå med på dessa regler. Det är för mig helt omöjligt att se mitt liv om tio år utan de människor som jag är med nu, mycket däröfr att jag endast kan se mig själv genom andra människor. Men jag kommer ändras, mina vänner kommer ändras. Livet går och det finns inget jag kan göra något åt det, förutom att skriva några rader i min tioårsdagbok och hoppas på det bästa.

Dagens datum för ett år sedan var jag hos Vicco en stund på dagen. Hon hade precis tatuerat sig. Jag vet inte riktigt vad vi gjorde, Jocke var där också och vi stod väl mest i köket och rökte. Jag tror de höll på att laga mat. Sen gick jag till det som var men inte längre är mitt hem, cirka 300 meter bort. På kvällen åkte jag till Cecilia och kollade på queer as folk, en serie vi såg typ jämt men som jag fortfarande inte sett klart. Jag minns inte vilket avsnitt vi såg men vi låg väl där i Cecilias säng och tittade på underbara män.

Men nu när jag skriver detta tänker jag mest på dig. Inte den ni läsare tror jag menar utan den andre. På så kort tid har du varit så mycket och nu är du inte. Och jag kommer gråta för allt som gick åt helvete, men jag ångrar ingenting.