Retch

Jag brukar inte förvänta mig saker för jag klarar inte av att bli besviken. Nedvärderar fortfarande allt och mig själv speciellt. Höll på att börja gråta massa gånger idag för små jävla skitsaker, planer som inte blev som de skulle. Varför blev de inte så då, jo för att jag kan inte ta plats och säga att hej skulle vi inte göra såhär hade vi inte bestämt det utan jag bara faller platt och gråter lite för mig själv och hatar att jag trodde att något skulle bli som jag förväntat mig. Får ta tag i det här själv istället. Jag tror att stressen tär på mig mer än jag vill medge. Men jag undviker den och gör ingenting som skulle göra det lättare. Jag planerar bara att göra det jag verkligen måste och kan inte ta tag i saker överhuvudtaget. Det är vinter nu det är askallt ute men det gillar jag egentligen. Att frysa. Jag gillar det, i nån minut. Sen blir jag rastlös och irriterad, inte på kylan utan på vad det nu är jag väntar på. Vad är det jag väntar på, förväntar jag mig att någon annan ska fixa det här åt mig för det är ju bara sjukt.