Retch

Här sitter jag. Klockan är kvart över tolv och helt utan anledning sitter jag här och kämpar med mina fall. Kämpar med att orka med mig själv. Jag förstår inte, jag har världens bästa vänner. Jag behöver inte fler, de behöver inte höra av sig mer, jag vet att de jag gillar gillar mig och alla mina relationer som jag värderar är fan bra. Så känns det för mig i alla fall. Imorgon ska jag träffa två av mina favoritpersoner på jorden och så vidare. Jag pratar med några på MSN och jag är lugn i mig själv, jag är lugn i mina relationer. Det brukade jag inte vara, det brukade vara ett av mitt stora problem.

Nu när det gett med sig sitter jag här och mår dåligt bara på grund av mig själv. Jag är trött på mitt liv. Min vardag, mitt hem, mina studier, min eventuella framtid känns helt enkelt inte så jävla lockande. Jag orkar inte slita som ett djur för att få något att hålla fast vid, släpper bara taget och stannar. Allting händer och jag följer inte med. Det känns nog värre, eller egentligen är det väl bara lika illa som det alltid varit, känns bara värre när det är presens, om man säger så. Jag kan inte skylla på nån jävla ensamhet, jag är inte ensam. Jag är alltid rädd för att bli övergiven, men inte ens det är särskillt påträngande. Det är jag. Jag är trött på att umgås med mig själv, även fast jag inte ens gör det särskillt ofta. Jag har inga intressen jag har ingen personlighet. Jag förstår inte (hindrar mig själv från att skiva med versaler här) poängen med att finnas till och jag förstår inte hur andra kan veta vem de är utan sällskapet av andra. Jag kan inte se mig själv som någon som finns. Jag känner grejer såklart, jag mår piss, jag känner det. Gör massa normala mänskliga saker men jag är bara platt. Ingenting.

Och varför mår jag dåligt om jag inte är någonting speciellt? Jag bryr mig inte om det förflutna längre. Som jag har hängt upp mig på det alltså. Alla relationer som gått åt helvete, som gjort mig rädd och gett mig tillitsproblem. Mina föräldrar. Blodsband och inte. Jag tänker inte på det längre, inte på samma sätt. Det är inte längre aktuellt.

Vad som är aktuellt är att jag sitter här i en lägenhet jag avskyr och väntar på bättre tider. Väntar på att någonting ska hända och att jag ska orka hända med vad det nu är. Att utvecklas och förflyttas bort från all den här skiten. Nej man kan väl inte vänta i evighet jag vet bara inte hur man gör annars. Jag är bra på att vänta.

Tror jag går ut och tar en cigarett. Hoppas det går över igen.