På bussen idag var det tre personer som sjöng a-capella och det lät väldigt bra. Jag tjuvlyssnade, hade hörlurarna i men stängde av musiken. Fast det var egentligen inte själva sången som tilltalade mig mest, utan känslan jag fick av dem. Jag blir ofta sån. Jag önskar att jag var en av dem. Jag avundas människor som jag inte ens känner, för att jag tror att deras liv är så mycket bättre än mitt. Detta gäller framför allt när det är nån liten grupp som verkar sådär intern och gullig. Jag har inget litet gäng. Jag har många vänner men jag har inget litet gäng. Jag vet inte varför jag vill vara en del av ett sådant, det kanske ligger i generna. Jag tror inte att jag är ensam om att vilja detta, men det är möjligt att jag är ensam om att få sjukt starka känslor av att vilja vara en annan person bara för att jag gillar det lilla gänget den är med i. Det är liksom inte så att jag vill att jag som person ska komma in och bli med i gruppen, utan att jag vill ta en annans plats. Vara någon annan, vara en av dem. Jag skulle kunna ge jävligt mycket för att vara bruden (okej, helst en av männen) som sjöng på bussen idag. Jag skiter fullständigt i hur deras liv ser ut i övrigt, jag tar det ändå. Jag vill ha en plats i deras lilla gäng. Jag vill vara henne, honom eller honom.

Inatt drömde jag om en massa män ur mitt liv. Lite sexig stämning i drömmen hela tiden, det ska jag iten förneka, men det är inte det jag vill prata om. Utan jag vill berätta om en av mina drömmar, jag drömde om en man som jag brukade prata mycket med, en man som jag brukade tänka på som min bebis. Jag drömde att jag bar omkring på honom. Han var avklädd och känslosam (höhö, skulle han aldrig vara på riktigt direkt). Och nu när jag funderade vidare på mina drömmar kom jag plötsligt ihåg att jag drömt om honom på precis detta sättet förrut. Många gånger. Det var ju därför jag kallade honom för min bebis, för jag drömde att jag bar omkring på honom, och för att han betedde sig som en bebis på många sätt och vis (INTE SEXUELLT).

Jag vet inte varför jag drömde om honom nu helt utan anledning. Har inte pratat med honom ordentligt på säkert... Ja, vad blir det. två år? Det var en trevlig dröm så jag är inte arg på mitt undermedvetna, men jag saknar honom, eller ja, tiden. Jag saknar den tiden. För två år sedan hade jag en bebis, jag gick i gymnasiet och jag bodde lagligt. Det var tider det.

Det är fortfarande helt surrealistiskt. Och jag känner att jag inte har rätten liksom, att vara såhär ledsen och så. Vi hade inte pratat på ett år. När vi pratade var det kul och mycket och vi hade vår regel och du bröt mot den sen och jag med. Vi sket i det. Men jag tänkte. Och jag minns att du gillade kort hår på brudar och att jag tänkte att det har du rätt i och nu har jag kort hår igen och jag bara tänker på dig. Jag var så nära på att skriva något till dig bara en vecka innan och så gjorde jag inte det och jag ångrar mig så jävla mycket. Hela tiden. Speciellt nu igen när jag drömde om mannen som presenterade oss för varandra, och kom ihåg allt igen. Det har gått tid. Du är begraven. När snön kommer ska jag hitta dig.

Far ringde mig för nån timme sen eller två och undrade om han skulle handla till mig (jag är alltså sjuk om ni missat det va). Jag säger okej och säger att jag vill ha soyamjölk, lök och marinerade vitlöksklyftor. Här kommer listan på vad han köpte.

Jordgubbar
Soyamjölk
Ramlösa (granatäpple)
Körsbärstomater
Tomater
Saint Agur (nån konstig ost)
Getost
Päron
Äpplen
Lök
2 burkar konserverade kantareller
Marinerade vitlöksklyftor
Soltorkade tomater
Mörk choklad

Han är galen. Men jag gillar det.

Det jobbiga med att skriva är att jag vill skriva sånt som andra kan känna igen sig i men som är formulerat på ett nytt sätt. Det är ganska omöjligt, jag skriver saker som inte har någon mening egentligen, bara för mig. Hoppas att andra kan finna sin egna mening i det hela.

You wouldn't let me in knowing that i

could never be the one we want me to be

I changed my ways for every piece of cloths you wore

You know I really tried

You know i really tried

 

And you wanted me to go

leave the battle behind and maybe we could start over

but the parts of me that i left behind

still ache whenever i see the hands that

could throw them away

 

You know I really tried

you know I really tried

To let this go

You know I really tried

to make it alone but

In your face in the corner of your room

I can see a picture of me

climbing up the walls

stealing tickets to your mind

 

Jag skriver texter det bara rinner ur mig.
Det är skönt jag önskar bara att min musikaliska förmåga kunde vara i samma nivå.
att det kunna bli någonting någongång bara en sång eller två.
jag går ut och tar en cigg och hostar sönder mina lungor.

Alla bilder är svartvita. Är det något som är gemensamt för min musiksmak? Mina band är svartvita? Bilderna byts ut då och då men var fint. Jag har lyssnat på David Bowie minst 10295 gånger de senaste tre åren typ. I perioder har jag inte ens scrobblat så det är garanterat mer, och jag scrobblar inte min ipod heller. Att placebo är så högt upp är något jag inte riktigt gillar, jag lyssnar ju inte alls så mycket på dem numera.


Som ni ser här på senaste året så är placebo INTE top 6. Att the Beatles är så pass högt som det är gillar jag inte riktigt, de hamnade där för jag laddat ner asmycket beatles och att de därför ofta spelas när jag shufflar. Gillar bara vissa låtar mycket egentligen, typ Helter Skelter. Annars är tycker jag beatles är lite trista.


Senaste 6 månaderna, nu börjar det arta sig. Ungefär såhär känner jag att min musiksmak är nu, eller ja, Håkan är med det är fint. Att Håkan är så hört upp, det är ju egentligen bara tillfälligt. Jag är inne i en period av Håkan, det kommer visa sig bra på den sista bilden tror jag. Hade velat se kanske Echo & the Bunnymen här också.


Det enda som har hänt här är att de flesta artister bytt plats med varandra, och det har blivit en annan bild på Bowie när jag tog denna print screen. Även denna är svartvit, så han passar fortfarande in. Och om han stått ut hade det varit han som haft rätt, så det så.

Och nu vill jag lägga upp det som är mest spännande, men blogg.se fuckar med mig. SÅDÄRJA.
Senaste veckan.


Enda gången som något annat än Bowie är på plats nummer ett. Även enda gången något färglatt är med. Tre bilder som typ är färgglada, det är ju helt otroligt. Som ni ser så är de inte uppe i särskillt höga siffor, utom Håkan då kanske. Detta är för att jag inte lyssnar på musik hemma. Eller jo det gör jag ju, just nu lyssnar jag på the verve. Men jag lyssnar typ bara på Håkan. Jag måste faktiskt skärpa mig. En kväll var jag sugen på Bright Eyes och så ligget de liksom topp tre? Det är egentligen inte okej! Nu får jag lyssna på bra grejer och ta bort dem från toppen.

Jag lyssnar på Håkan Hellström. Jag är helt kär i den mannen. Jag vet inte vad grejen är, jag brukar gilla Håkan ganska mycket va men nu är det helt sjukt. Jag lyssnar nästan enbart på honom, både hemma och ute på stan i min ipod. Jag borde tröttna snart.

Så många vänner jag känt
ingen som jag riktigt behövde, nej
jag har aldrig varit normal
bara när jag går med dig

Så många broar jag bränt,
men jag går inte isär 
när jag går med dig

Söndagen var bättre. Promenerade en hel del. Gick upp på en timme istället för fyra. Pluggade med far och ensam. Men jag sov jättedåligt och jag hoppas att jag orkar med allt som behövs idag. Om jag fick bestämma skulle jag fortfarande sova. Att somna om och halvsova och bara ligga där och inte gå upp, det är underbart.

Mitt stora problem just nu är orkeslösheten, bristen på motivation och stressen. Får så jävla mycket fysiska symptom att jag till exempel trodde att jag skulle svimma på tunnelbanan hem nu. Mår illa konstant, hjärtklappning, huvudvärk och jobbigt att andas är det fan också. Så DBT. Vad hälper mot stress? Jo fysisk aktivitet, dela upp de jobbiga sakerna i delmål och göra en sak i taget. Jag vet hur man ska göra men nu är jag för trött för att tänka. Om jag börjar tänka på det igen kommer jag inte kunna sova utan att kräkas i sängen. Så jag gör det imorgon. Jag promenerar och listar och gör. Jag orkar inte men jag kan inte ha stressen kvar. Lyssnar på Håkan nu det får mig att må bättre för det var så kul igår på Håkan. Och efter. Det var en bra dag igår och det kommer mer det kommer igen.

Mår inte bra men ska inte vänta ut skiten utan jobba aktivt. Det jobbiga är att jag inte orkar någonting, det är så det är när man är som jag är men det här kan jag inte vänta ut jag måste och vill bara bli av med det. Ett år i DBT har fan lärt mig en del det är dags att använda denna underbara kunskap.

Fysisk aktivitet.
Medveten närvaro.
Exponering (som kommer vara hemskt men är sjukt nödvändigt).
Äta bra.
Sova bra.
Röka mindre, helst inte alls.
Ha trevliga saker att se fram emot.
Göra småsaker som är trevliga, till exempel lyssna på David Bowie, SPELA GITARR.
Göra saker som gör att jag känner mig kompetent.
Ha delmål med jobbiga saker, typ plugg.
Göra så omgivningen hemma känns bättre, städa.

Är detta min terapiblogg? Vem vet.

Okej det gick åt helvete. Andreas var inte i skolan och jag sket i allt och drog hem och åt här. Sen åkte jag tillbaka, ja jag är inte helt dum i huvuet. Fast jag känner mig ganska dum just nu för jag tror jag förälskat mig mer än jag trodde och det är ju bara patetiskt och jag borde bara plugga tyska och inte bry mig mer.

Vaknade vid sju. Det var en och en halv timme för tidigt men jag kunde inte somna om efter det. Låg och försökte riktigt ordentligt och länge men vaknade i panik. Flera gånger. Jag är en sån tidspessimist, det börjar bli lite irriterande nu när jag inte ens kan sova. Men nu är jag uppe i alla fall. Har ätit lite mat och fixat matlåda. Det kommer bli så himla jobbigt att äta lunch idag. Att äta på universtietet. Andreas ska hjälpa mig, jag är rädd. Är jag konstig, ah det kanske jag är men vad ska jag göra. Jag vet inte hur man gör, alltså är jag rädd. Att äta lunch på universitetet ensam = ångest uppe i typ 90. Att äta lunch på universitetet med Andreas = ångest 60. Så det är en stor skillnad men det är inte kul ändå. Men ju fler gånger jag gör det, desto mindre jobbigt kommer det att bli, så vi kör hårt för fan.

Jag har länge haft en väldigt jobbig relation till bibliotek. Tyckt att det är sjukt pinsamt att gå in i ett bibliotek. Absolut inte kunnat be om hjälp och mått sjukt dåligt innan, under och efter ett biblioteksbesök. Detta var som värst när jag precis skulle börja råplugga inför mitt projektarbete, men jag tvingade mig att sitta där i statsbiblioteket och plugga i flera timmar, flera dagar i veckan. Det var hemskt men jag fick saker gjorda och det var det jag behövde. Projektarbetet gav mig mer ångest än biblioteket, och på den vägen var det. Sen dess har jag inte riktigt funderat kring det här med bibliotek, förrän jag var på ett igår.

Jag var på bredängs bibliotek. Jag har inte varit där sen jag var kanske 9 år gammal men det låg kvar på nästan samma ställe, de ska flytta snart så stora delar av biblioteket var stängt. Jag kommer dit, letar efter en bok som jag behöver till min tyskakurs men den fanns inte. Så jag frågar en bibliotekarie som börjar leta helt galet mycket. Jag står bredvid och typ tittar på, det ser lite lustigt ut. Hon hittar inte boken och jag får åka därifrån tomhänt, men det var vart det. Jag är inte rädd för bibliotek längre.

Eller det är klart om jag tänker på det kan jag nog panika en del. Jag har fortfarande mina grejer, men det känns bättre. Det är jobbigare att be om hjälp på ett stort bibliotek än ett litet. Det är mycket jobbigare att inte låna något på ett litet bibliotek än på ett stort. Det är nästan inte alls pinsamt att sitta och plugga på ett biobliotek men det är jobbigt när man råkar låta för mycket och det är jobbigt att krypa på golvet för att kolla på böckerna som står på hyllan längst ned. Men om jag bara gör allting massa gåner så blir det bättre. Exponering.

Idag var jag på universitetet igen och hade min första "riktiga" lektion. Det gick bra och var till och med ganska roligt, blev lite påmind om att jag verkligen vill lära mig tyska och så. Men frågan är, hur ska jag lyckas ha disciplin nog att plugga cirka 8 timmar om dagen? Och vad ska jag plugga om jag plugga 8 timmar om dagen? Visst jag har en del läxor och sånt att göra men det tar ju inte direkt 8 timmar. Det jag verkligen behöver är att utöka mitt ordförråd så jag tänkte börja läsa typ lätta tyska böcker och kolla på en massa tyska filmer och sånt, men fortfarande. 8 timmar om dagen. Det kommer bli svårt.

Nu lyssnar jag på Kraftwerk, men deras texter är inte så ordrika direkt.

Hela natten igår, eller i de cirka tre timmar det tog innan jag somnade, hörde jag massa echo & the bunnymen i mitt huvud. Jag har så himla mycket hörselhallucinationer när jag håller på och ska sova. Det kan vara sjukt jobbigt men igårkväll var det ganska trevligt. Framför allt spelades vissa delar av nocturnal me. Om och om igen. Så det lyssnar jag på nu.

Whatever burns burns eternally
So take me in turns internally
When i'm on fire
My body will be
Forever yours
Nocturnal me

Cecilia tog en massa snygga bilder på mig idag och denna är fan sjukt snygg. Man börjar ju fundera på att bli modebloggerska på heltid liksom men sen kommer jag på att jackan är ju inte min. Och jag skulle aldrig kunna ta såhär snygga foton själv. Cecilia fick säga till mig hur jag skulle så och hålla och titta och allting. Vi kan bli ett modeteam. Jag klär på mig Cecilias kläder och så tar hon kort på det. Fast det skulle kanske vara lite konstigt, speciellt som jag inte kan ha på mig mycket av det Cecilia äger. Får gå ner några kilo först eller så. Men jag gjorde nåt ganska modebloggigt idag, köpte tre par skor. De är sjukt snygga, tycker jag i alla fall. Nu får jag inte köpa något mer kul denna månad.

Idag gick jag på bio ensam. Annika var med mig när jag köpte biljett och hon i kassan var ganska dum i huvudet. Hon verkade inte förstå att jag skulle gå ensam utan frågade mig upprepade gånger om det inte var två biljetter som skulle köpas. Men det gick fort och jag skämdes inte, jag tyckte bara hon var ganska dum i huvudet men jag antar att hon inte är van vid att folk går ensamma, och speciellt inte att någon annan är med när man köper biljett för att gå ensam. Jag såg i alla fall Harry Potter 6, igen. Det var en trevlig stund. Ja, jag såg den på preimären men det var ju faktiskt flera veckor sen, det var dags att de den igen. Som jag sagt tidigare så har jag bara två intressen och ett av dessa är ju Harry Potter. Jag har accepterat mitt öde som tönt.

Nyss stod jag utanför Ica Esplanaden och rökte. Jag skulle strax gå in men eftersom det går så fort att gå dit hinner man aldrig röka klart, så jag stod där med en halv cigarett och väntade. En man i fyrtioårsåldern står också utanför med en hund, en svart pudel. Efter nån minut kommer hans, antar jag, fru ut. Hon har handlat medan han väntat med hunden. De börjar gå men stannar till efter någon meter.
"Jag skulle bara påminna dig om att köpa en briebit och lite glass..." säger han försiktigt, på östermalmska.
"Det är klart att jag gjorde." Och de går vidare hem.

Inne på Ica. Jag står i kön och de framför mig har ganska mycket att köpa. Bland annat vad jag tror är en grillad kycklig men nej det visar sig vara blåmusslor. Och där står jag med min sojakorv, lök och paprika och känner mig helt jävla malplacerad. Jag kommer nog aldirg känna att jag passar in på Östermalm.